kontoret, — sade herr Grünbein, hvilken mot sin vana deltog i det allmänna samtalet.
— Han är en god korrespondent, det hafva vi sett på brefven från Calcutta, — menade herr Zell.
Alla talade på en gång och tycktes lifligt interesserade. Endast Gustaf Blom deltog icke i samtalet. Han satt tyst och bläddrade i brefkopieboken, men han lyssnade till de många utropen omkring honom och visste att de gälde Wilhelm Schmidt, firmans brorson och den vackra Elises kära kusin.
Wilhelm Schmidt hade den dagen anländt till Hamburg och höll nu som bäst på att installera sig i våningen en trappa upp, der hans tant Luise vände upp och ned på allting för att göra det riktigt hemtrefligt åt den kära slägtingen, hvilken kom så långt bort ifrån och nu gjorde hennes mans hus den äran att vilja bo der.
Brorsonen protesterade mot detta pompösa sätt att taga emot honom. Han ville sjelf taga sin kappsäck och bära upp den till lilla vindskammaren på gafveln, högt öfver »Flethen», der han bott såsom gosse och der han nog ännu skulle trifvas, förklarade han.
Den goda fru Luise fann hans yttrande ganska skämtsamt, under det hon sjelf hjelpte tjenstfolket att stöka till i praktvåningen.
— Åh, en hindu, en riktig hindu, — mumlade herr Schmidt för sig sjelf; — och likväl en äkta hamburgare, — tillade han med sjelfförnöjelse.
På Johann Gottschalk Schmidt gjorde brorsonen ett ganska godt intryck, och då måste han ju också göra samma intryck på Johann Gottschalks
