Sida:I Hamburg, en gammal bokhållares minnen.djvu/117

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
110

hustru, hvilken dessutom alltid tyckt om »lilla Wilhelm», när denne ännu var barn.

Men hvad sade fröken Elise?

Hvar uppehöll sig fröken Elise?

Hvarför hjelpte fröken Elise icke sin mor att ordna praktvåningen?

Hon hade också skyndat ut i den stora förstugan, för att der taga emot sin kusin, och det var med stor otålighet hon ilat honom till mötes, det kunde man nog se.

Hon tänkte på de mörka, blixtrande ögonen, med hvilka kusin Wilhelm alltid betraktat henne i hennes drömmar, på det svarta, lockiga håret, som hon trodde skulle pryda hans höga panna, och på den af Indiens sol färgade hyn. Hon tänkte på det varma, det eldiga i hela hans väsende. Så hade hon föreställt sig honom och derför måste han ju äfven se så ut.

Huru fröjdade hon sig icke åt detta möte! Med all den skyndsamhet, som kan vara den sedesamma jungfrun i sådant fall tillåten, ilade hon mot »den sköne mannen från Österlandet».

— Åh, se lilla Elise! Du har minsann växt, du, och blifvit en stor dam, men jag tror att du är för blek. I Ostindien äro fruntimmerna icke så hvita. Nej, se nu är du icke blek mera. Nu är du alldeles för röd, min lilla flicka. I Ostindien äro fruntimmerna aldrig så röda. Hvarför rodnar du så der? Jag har icke tid med dig nu för ögonblicket, lilla Elise, men om du är snäll skall du sedan få se på några roliga saker, som jag tagit med mig från Calcutta. Se så, stå nu icke längre i vägen för mig. Jag har brådtom, skall jag säga dig, alltid