— Herr ... — sade Heinrich och placerade mig så fördelaktigt som möjligt mellan disken och kaminen. — »Herr» yttrade han ganska tydligt, men derefter mumlade han något oartikuleradt, hvilket dock skulle betyda mitt namn, som han alldeles icke kände.
Det anses icke artigt, om man ej uttalar äfven namnet, och om man icke känner detta, måste man åtminstone gifva sig utseende af att känna det, alldeles oundvikligt om man är »Kellner» i Alster-Paviljongen och har förhoppningar på drickspengar.
— Herr ... — sade Heinrich och smålog, såsom vore jag hans »Busenfreund», och så nämnde han något på mesopotamiska, hvarefter han på ren och oförfalskad tyska frågade, om jag ville hafva »Feinbrod» och kanske »Kalbsbraten» samt en »halbes Grogg», ty den gode uppassaren kände då icke ännu min afsky för kalfstekssmörgås med grogg, det vill säga toddy! Andra kunder brukade tycka mycket om en sådan rätt.
Jag anhöll om en stor kopp thé och fick den nästan ögonblickligt. Heinrich hade måhända förhoppningar på två feta schillingar den dagen. Menniskan kan någon gång låta sin fantasi få ett alltför stort spelrum. Jag fick också ett stort, svenskt Aftonblad, hvilket jag alldeles icke begärt.
På min fråga, huru Heinrich kunde veta att jag läste Aftonbladet i Hamburg, d. v. s. att jag vore svensk, erhöll jag det svar, att han redan första gången, jag inträdde i paviljongen, sett det jag kom från Sverige. Jag hade nämligen tagit hatten af mig redan i dörren. Så höfliga voro endast svenskar, menade Heinrich, den skarpsinnige tyske uppassaren
