som sett många slags folk och lärt känna deras seder.
Det blef vår. Heinrich placerade mig icke längre mellan disken och kaminen, utan bad mig sitta ned utanför paviljongen. Än tog jag plats framför façaden åt Jungfernstieg och betraktade folkhvimlet. Än satte jag mig på den sidan, som vetter utåt Alstern, och färgspelet på vattenytan tyckte jag vara hänförande, då aftonsolen »stänkte sitt guld» deröfver. Små kanoter korsade hvarandra eller rodde de i kapp bortåt Lombardbrücke och gingo under bryggan, på Aussen-Alster styrande kurs till Uhlenhorst eller något annat förlustelseställe vid de sköna stränderna.
Alstersvanorna simmade så stolta nedanför qvarnen, som stod på Lombardbrücke. Då funnos ännu inga ångbåtar på Alstern, men numera är qvarnen borta, och jernvägen, som går från Deichthor ända till Altonas yttersta gräns, skramlar äfven öfver den nyssnämnda bryggan.
Så satt jag många aftnar med Aftonbladet och mina egna tankar, alldeles oberoende af hvarandra, och stirrade utåt vattenytan. I mitt grannskap satt alltid en gammal man, som också smuttade på en kopp thé, men hvilken jag egnat blott den flygtigaste uppmärksamhet. En qväll, rättare en natt, ty det var längesedan Alsterns vatten börjat reflektera ljusen på stränderna, och gästerna på caféet blefvo allt färre, närmade sig den gamle mannen, lyfte artigt på hatten och frågade med en ton, som lät mycket blygsam eller såsom vore han rädd att göra mig ledsen, om jag ännu läste Aftonbladet. I
