Sida:I Hamburg, en gammal bokhållares minnen.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
113

Herr Grünbein fann att Gustaf Blom uttryckte sig mycket förståndigt, men att Max Keller behandlade alltför lättsinnigt en så vigtig affär, och slutligen blef det öfverenskommet på kontoret, att herr Wilhelm Schmidt var en »famos» karl, som gjort firman stor nytta i Ostindien och kunde göra henne lika stor, kanske ännu större, vid Alter Wandrahm och vid Adolphsplatz, der börsen ligger.

Efter den öfverenskommelsen återgick man till dagordningen, och på eftermiddagen, då brådskan med brefven åter började, hade man på kontoret alldeles glömt att denna dag var något ovanligare än alla andra dagar. Man blef derför så mycket mer öfverraskad, då chefen sjelf kom in, åtföljd af en herre med mycket hög panna, starkt kolorerad ansigtsfärg och ett par ofantliga polissonger, hvilken han presenterade såsom herr Wilhelm Friedrich Schmidt, son till chefens aflidne broder Friedrich Wilhelm Schmidt och elev af hans ännu lefvande broder Martin Georg Schmidt, för närvarande och sedan tjugofem år tillbaka bosatt i Calcutta.

Kontoristerna stego ned från sina höga »bockar», för att buga sig för den nykomne, hvilken bad dem icke göra sig besvär för hans skull, utan sköta hvad de hade för händer, ty tid är pengar, sade han. Efter han för tillfället icke hade något att göra, hade han bedt sin farbror att visa honom kontoret och på samma gång göra honom bekant med herrarne derstädes. Kontoret kände han mycket väl igen, men herrarne voro honom fullkomligt obekanta, till och med herr Grünbein, som dock börjat sin verksamhet hos firman ungefär samtidigt med Wilhelm Schmidts afresa till Ostindien. Emellertid fägnade