det honom att göra herrarnes bekantskap, försäkrade Wilhelm Schmidt, och han tillät sig hindra dem så mycket att han kunde hinna skaka hand som hastigast med hvar och en.
Peter Kühn kom också fram och fick skaka hand med firmans brorson. Husdrängen mindes honom mycket väl, och Wilhelm Schmidt å sin sida hade ej heller förgätit Kühn, ty dennes verksamhet i firman daterade sig från mycket längre tid tillbaka än unge herr Wilhelms resa till det aflägsna östern, hvilket äfven var förhållandet med herr Brummer, bokhållaren.
Gustaf Blom förvånade sig öfver att Wilhelm Schmidt kunde så vänligt taga Peter Kühn i hand. Äfven han vore då förd bakom ljuset, tänkte Gustaf Blom, eller kanske att »sjöröfvaren» icke blifvit en ogerningsman förrän på sednare tider.
Samma afton som denna högst märkliga handskakningsscen försiggick på kontoret, hade Johann Gottschalk Schmidt en festlig tillställning för att fira sin brorsons hemkomst, och fru Luise hade hos Wilhelm formligen anhållit om tillåtelse att till festen få begagna praktvåningen en trappa upp, der Wilhelm nu skulle bo, hvilken anhållan den återkomne ansåg vara minst sagdt löjlig, men som kanske likväl smickrade honom något litet, enär det lät honom se den betydelse man fästade vid hans person.
Och derför gaf Wilhelm Schmidt utan ringaste invändning sitt samtycke till att hans farbror fick begagna sin egen våning för att der samla åtskilliga af stadens förnämsta herrar och damer till
