Sida:I Hamburg, en gammal bokhållares minnen.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
116

Fröken Elise hade också god lust att gråta, men icke af samma anledning, som hennes mor. Fadern hade endast med stor svårighet kunnat förmå sin dotter att göra toilette och infinna sig i praktvåningen. Hon visade bestämd motvilja för sällskapslifvet den aftonen, hvilket skulle hafva på det högsta förvånat Johann Gottschalk Schmidt, som så ofta sett henne vara den gladaste bland de glada, om han icke skrifvit det på de känslors räkning, hvilka måste hafva öfverväldigat den unga flickan, då hon återsåg sin kusin och fann honom vara en man, hvilken med stor framgång kunde sköta de ostindiska affärerna.

— Det är så naturligt, — sade gamle herr Schmidt, — att Elise känner sig en smula förvirrad, då hon nu återser Wilhelm och vet hvilken utmärkt affärsman han är. Det der kan jag så väl fatta. Men man måste beherrska sig. Det går icke an, att känslorna taga öfverhand. Hvart skulle väl det hafva tagit vägen, om jag varit en känslomenniska för tjugo år sedan, när jag ändtligen beslöt mig för att gifta mig?

Och så måste Elise taga del i den stora glädjefesten och hon måste vid bordet sitta till höger om kusin Wilhelm, hvilken sjelf satt till höger om fru Luise, och åt och drack med en aptit, som fröjdade den gamla frun, men nästan oroade hennes dotter.

Kusin Wilhelm var kanske mycket hjertligare, än han visade sig. Elise ville åtminstone så gerna tro det, ty hon var en god flicka, hvilken helst trodde folk om det bästa. Men det var omöjligt för henne att sympatisera med Wilhelm. Det kände hon alltför väl, och hon sväljde sina tårar, under det kusinen sväljde stora stycken kalkon, kapun,