välkommen till sig och tycktes hafva uppmuntrat honom till affärer i den vägen? Tanken kom och han förjagade den åter. Den kom ännu en gång och blef ånyo förjagad. Men för hvarje gång infann sig äfven allt starkare påminnelsen om den besvärade ställning i hvilken han råkat.
Han sökte dock öfvervinna frestelsen och gick med beslutsamma steg förbi Ascher Lazarus’ dörr. Att kasta en blick in genom fönstret kunde han likväl icke underlåta. Det kunde ju vara af ett visst interesse att möjligtvis få se de mörka ögonen och kanske den sköna Sarahs hela person. Det var blott ett interesse, sådan en konstälskare känner, en älskare af det sköna i allmänhet, och Gustaf Blom älskade det sköna midtunder det mest materiela bestyr.
Han kastade således en blick in till Ascher Lazurus. Några »diamantögon» såg han icke, men det blixtrade likväl till derinne, såsom från en diamant, och blixten träffade Gustaf Blom rakt i ögat.
Han kastade ännu en blick in i den lilla, låga och otrefliga butiken, och han såg gamle Lazarus med de slugt blinkande ögonen och det godmodiga draget omkring munnen.
Men Gustaf Blom såg ännu en person, och den synen öfverraskade honom, så mycket mer som diamantblixten utgick från ett föremål, hvilket denne person i samma ögonblick öfverlemnade åt Ascher Lazarus.
Det var Peter Kühn, som höll en ring eller något dylikt glänsande, skönt diamantblixtrande i sin hand och gaf det åt den gamle lotterikollektören.
