liten vindskammare vid Reichenstrasse. Man måste ut och njuta lifvet. Vintern hade varit lång och våren var derför så mycket mer välkommen.
Gustaf Blom styrde sina steg åt stadens utkanter och vandrade fram och tillbaka på vallarne, der det den dagen hvimlade af promenerande. Han njöt af det vackra vädret och var lätt till sinnet.
Så kom han upp till Elbhöhe eller »Stintfang», skådade ut öfver den mastuppfyllda hamnen och bortåt det hannoverska landet samt erinrade sig den söndagsmorgon, då han första gången stått på samma plats och beundrat samma utsigt.
Ett år hade snart förflutit, sedan Gustaf Blom blifvit antagen till biträde på kontoret hos firman Schmidt, Schmidt & Schmidt. Han var icke längre volontaire, utan hade stigit till kontorist och skötte större delen af korrespondensen med norden, hade ordinarie lön af tolfhundra mark courant och hundra preussiska thaler i julpengar. Han var omtyckt af sina kamrater, om man undantager ett visst spändt förhållande till Wilhelm Schmidt, som numera också arbetade på kontoret. Gustaf Blom trodde sig till och med veta, att chefen sjelf var nöjd med honom, men det hade chefen likväl aldrig yttrat hvarken till honom eller någon annan, ty Johann Gottschalk Schmidt hade aldrig för sed att berömma någon af sina kontorister, med undantag af sin brorson, hvilken ständigt erhöll de amplaste loford.
Gustaf Blom hade alltså lyckligt slutat med »rudimenta» och började alltmer intränga i verldshandelns mysterier, men dermed hade han icke hunnit mycket närmare det mål till hvilket han
