sträfvade och som han vid sin ankomst till Hamburg ansåg så lätt att uppnå. Innan han erhöll den ofvannämnda ordinarie lönen, hade han upplefvat mången hård stund, och om pappa Veitshans, värden vid Pferdemakt, och mutter Witte, värdinnan vid Reichenstrasse, varit mindre tålmodiga och menniskovänliga, hade Gustaf Blom mången dag befunnit sig både utan middag och tak öfver hufvudet.
Han hade kanske i alla fall, oaktadt den nyssnämnda menniskokärleken och det högst ovanliga tålamodet hos de begge förträffliga medlemmarne af Hamburgs samhälle, icke kommit ur fläcken om ej en annan medlem af samma samhälle också vigat sig tjenstaktig mot främlingen. Det var gamle Ascher Lazarus vid Neuer Steinweg, hvilken, oaktadt Gustaf Blom aldrig kunde förmås att taga ens en åttondedels lott, alltid var beredvillig att bispringa honom och det på de mest oegennyttiga vilkor, ej allenast hvad räntan beträffade, utan äfven i afseende på sjelfva kapitalet och den derför erforderliga säkerheten.
Den gamle kollektören hade icke det der godmodiga draget omkring munnen för ingenting, liksom han visst ej heller å andra sidan fått de listigt plirande ögonen blott för ro skull. Han lät den unge främlingen draga vexel på framtiden och diskonterade beloppet utan annan garanti än trassentens ärliga ansigte.
— Det der betalar ni mig nog sedan, herr Blom, — sade Ascher Lazarus, — och om ni då kan göra gamla butiken vid Neuer Steinweg någon återtjenst, så gör ni, det vet jag. För det första
