kommit så långt med er och hoppas att komma ännu längre; men det blir med det vilkor, att ni låter mig föra er omkring i verlden och hämta litet erfarenhet. I Sverige måste icke finnas något sällskapslif. Och nu har ni dessutom blifvit kär.
— Jag! — utropade Gustaf Blom, helt förskräckt öfver att någon på kontoret hade gissat hans känslor.
— Just ni, käre Blom! — genmälde Max Keller. — Tror ni icke att jag känner till alla edra spatserturer till Neuer Steinweg, till № 70, der den sköna Sarah Lazarus bodde?
— Ah, Sarah! — skrattade Gustaf Blom och kände sig lättare om hjertat.
— Det tjenar till ingenting att ni skrattar, käre vän, — fortfor Max Keller. — Man känner edra vägar. Har jag ej sjelf sedermera sett huru ni beundrat Sarah på scenen? Men ni kommer icke långt, unge man. Jag känner Sarah bättre än ni sjelf kanske och vet hvilken stolt skönhet hon är.
Så kommo de promenerande nedåt Millern Thor, en af Hamburgs förnämsta stadsportar, och Gustaf Blom glömde i folkhvimlet både Ascher Lazarus och Sarah. Det var endast den vackra Elise Schmidt, som han aldrig mer kunde glömma.
Högtidsklädda menniskoskaror trängde sig genom porten ut till St. Pauli, Hamburgs vestra förstad och den länk som förenar staden med Altona. Alla ville njuta af det vackra vårvädret. De flesta stannade på Spielbudenplatz, den stora platsen strax utanför porten.
På Spielbudenplatz är ständigt ett brokigt virrvarr, som stiger till sin höjd hvarje söndag. Det
