är, om icke bländande genom sin prakt, dock döfvande genom sitt buller.
Violspelare, positivvefvare, hornblåsare, trumslagare, gongongdundrare och alla andra slags virtuoser arbeta oförtrutet på förstörandet af de menskliga örhinnorna. Ju gräsligare oväsendet är, ju förskräckligare det låter, desto roligare har den stora mängden.
Konstberidare och vaxkabinetter, våffelbagare, fruktförsäljare, ölutbjudare, menagerier och panoramor täfla om kunder. Små barn vid sina sköterskors händer, på deras armar eller vid deras bröst, oskyldiga små älskliga verldsborgare, erfara den renaste fröjd vid allt detta oväsen och dessa förfärliga grimaser. Unga och gamla ficktjufvar, oöfvade dilettanter och gamla förhärdade konstförfarna bofvar, tycka också om bullret och folkträngseln.
Unga flickor, vackra, lefnadslustiga och oerfarna låta spå sig af gamla fula qvinnor, smutsiga, penningsnåla och samvetslösa.
Teaterkonungar i lysande kronor och med granna, malätna mantlar träda utanför »konsttemplen» och hålla tal till folket och presentera druckna förste älskare, som kasta slängkyssar åt de vackra flickorna och de fula gummorna.
Från en annan teater med en kolossal »konstmålning» till skylt, utlofvande verldens sju underverk mot en inträdesafgift af fyra schilling courant, höres »lärda hundar» skälla på åskådarne, och vid sidan af denna konstanstalt ryta Numidiens lejon, pladdra Brasiliens papegojor, tjuter den afrikanska öknens schakal. Strax bredvid tolkar en trasig harpspelerska sina hungrande känslor i gälla toner.
