som något litet närmade sig till en viss artighet, om den gode herrn behagade frukostera en smula.
— Jag vill härifrån! — förklarade Gustaf Blom med häftighet.
Hvarje minut längre i det otäcka hålet blef honom odräglig. Kastellanen förklarade höfligt, men bestämdt, att det ännu dröjde kanske en timme, möjligtvis två eller flera timmar, innan de arresterade hämtades till förhör inför den senator, som var »polisherre» ... »Der Polizeiherr» brukade ej så tidigt infinna sig på sitt embetsrum i det stora huset vid Neuerwall.
Kastellanen förnyade sin förfrågan om frukosten och förklarade sig villig att arrangera den saken mot en mycket måttlig vedergällning. Han ville ingalunda göra sig någon vinst på affären. Det vore endast för att kunna göra den gode herrn en liten tjenst.
Då Gustaf Blom med mycken bestämdhet undanbad sig hvarje slags tjenst, som han icke begärt, fann kastellanen det icke löna mödan att vara enträgen, hvarefter han, under upprepade försäkringar att den gode herrn gjorde mycket orätt, som på fastande mage ville inställa sig inför »polisherren», lemnade kontoristen i fred på den hårda träbänken och gick ur rummet för att se efter sina öfriga gäster.
De två timmar Gustaf Blom ytterligare tillbragte på sin bänk, lutad mot den skrofliga muren, föreföllo honom ännu odrägligare än hela den föregående natten. Ändtligen rasslade åter nyckeln i det rostiga låset, dörren gick ännu en gång upp, den gången för att lemna de arresterade tillfälle att forslas till poliskammaren vid Neuerwall.
