Efter lång underhandling tilläts Gustaf Blom att skicka efter en vagn för att undvika att till fots, eskorterad af polisen, begifva sig till förhöret. Han åkte alltså, naturligtvis med två uppvaktande polismän, till Neuerwall, der han i polisens lokal infördes uti ett väntningsrum, för tillfället öfverfullt af personer af begge könen, som afvaktade uppropet, hvar och en i sin tur, till den ofrivilliga audiensen.
En så afskyvärd samling af »samhällets olycksbarn» hade Gustaf Blom ännu aldrig skådat. Han ryste ovilkorligt vid denna åsyn och kände sig ännu mer uppretad öfver att befinna sig bland detta oförlikneliga slödder. Hans tanke om Max Keller var ej heller den vänligaste. Att kamraten icke ännu låtit höra af sig, fann Gustaf Blom högst ovärdigt.
Ändtligen blef han införd till »polisherren», en gammal senator, som utan några tecken till sin värdighet satt vid ett litet bord i ett litet rum, biträdd af endast en skrifvare och för öfrigt uppvaktad blott af ett par polistjenstemän.
Gustaf Blom tyckte det vara en nästan alltför stor republikansk enkelhet, men han reflekterade ej länge öfver den saken, ty till sin stora glädje fann han Max Keller stående bakom de nyssnämnda tjenstemännen, sändande sin kamrat en blick, som skulle vara uppmuntrande, men hvilken i sjelfva verket var af ganska dyster färg.
»Polisherren» började förhöret och gjorde sig underrättad om tilldragelsen föregående afton i danslokalen på Hamburger Berg, men af denna del af förhöret tycktes »polisherren» ingalunda göra stor
