blef half elfva, elfva och half-tolf. Han kom icke Jag gick helt misslynt hem.
Aftonen derpå afvaktade jag med nästan klappande hjerta att klockan skulle skrida fram till tio minuter efter tio. Det var såsom hade jag haft ett kärleksmöte för första gången. Den efterlängtade tidpunkten kom slutligen. Jag stirrade utåt Jungfernstieg och framåt Grosse Bleichen. Den gamle svensken syntes icke till. Då såg jag oroligt frågande på Heinrich, som serverade mig en flaska »Brauselimonade».
— Ni väntar er vän? — sade uppassaren.
I Tyskland och äfven i Frankrike är man mycket frikostig med benämningen »vän». Der dricker man icke brorskål, men man har ett obegränsadt antal »vänner», lika många som man i Sverige har »bröder».
— Ni väntar er vän? — upprepade Heinrich och tillade: — Han kommer aldrig hit emellan början af Juni och slutet af Augusti. Då bor han i Badestrasse utanför Dammthor och njuter af landtlifvet hvarje afton.
– Heinrich, — sade jag, — kan ni säga mig hvad min vän heter?
Jag blef glad att höra, det »vännen» ännu lefde, fastän han icke infann sig i Alster-Paviljongen, hvilket dock var ledsamt nog, ty han intresserade mig, och derför frågade jag uppassaren hvad min »vän» hette.
— Han heter Blom eller något dylikt, — svarade Heinrich; — det kan jag för öfrigt icke så noga säga. Men jag vet att han är bokhållare.
— Bokhållare? — upprepade jag.
