och ej heller aldrig senare än klockan tio och tio minuter. Nästan hvarenda afton var jag nog lycklig att straxt efter hans ankomst kunna öfverlemna honom Aftonbladet. Han tog emot det med den vänligaste helsning, nämnde ett par förbindliga ord, men dermed var också konversationen slutad för hvarje gång. Alla mina försök, stundom kanske alltför ungdomliga och nästan påflugna, att förmå honom att tala, strandade mot det orubbliga lugn, hvarmed han läste tidningarna, endast då och då svarande mig med ett enstaka ord. Och han läste ej blott Aftonbladet, utan äfven Times, l’Indépendance Belge, Kölnische Zeitung och så vidare, allt med den största grundlighet, ända till dess klockan blef tolf och Alsterpaviljongen stängdes. Då fick han alltid mycket brådtom, tog i största hast afsked af mig med sin vanliga artiga helsning och skyndade framåt Grosse Bleichen.
Ett sådant der tydligt tillkännagifvande från den gamles sida, att han alldeles icke ville göra någon närmare bekantskap med mig, borde väl hafva skrämt mig från några vidare försök i den vägen. Men ju mer tillbakadragen den okände landsmannen visade sig, desto ifrigare blef min åstundan att lära känna honom.
Han bar prägel af gentleman i hvarenda tum af sin yttre menniska. Oaktadt årens märken och det orubbliga lugn, som låg utbredt öfver hans anlete, lyste dock ur ögonen en viss ungdomlighet, som verkade tilldragande och talade om en liflig själ under den lugna, nästan stela ytan och det blyga väsendet.
En afton saknade jag min landsman. Klockan
