saken måste hållas hemlig, derom kommo de öfverens. Icke gick det an, att man på börsen talade om firman Schmidt, Schmidt & Schmidt såsom en plantskola för Raboisen, och så borde väl äfven den omtyckte kamratens goda namn och rykte bevaras. Det kunde icke dröja länge förrän fängelsedörren ånyo öppnades för en af firmans kontorister och lemnade honom tillfälle att med högburet hufvud återvända till sin plats på kontoret.
Max Keller, hvilken var den ofrivilliga orsaken till Gustaf Bloms olycka, erhöll i uppdrag att till den sistnämnde frambära kamraternas beklagande öfver hvad som skett samt uttrycka deras orubbliga högaktning, varma deltagande och fasta förtröstan om ett snart återseende. Och Max Keller försummade derför hela dagen sina göromål på kontoret för att verka för sin fängslade vän.
Hittills hade hans bemödanden likväl icke krönts af någon framgång. Det enda han kunnat uträtta var att erhålla löfte om att följande dag få ett tillståndskort för att besöka sin vän i Raboisen. Utan ett sådant kort öppnas aldrig fängelsedörren i Hamburg för en besökande. Ej ens en bysatt person får mottaga besök af någon som ej är försedd med tillståndskort, hvilket, efter åtskilliga formaliteter, utfärdas af polisen.
Ingenting var således på den dagen att göra för att hjelpa den fängslade. Under sådana omständigheter borde Max Keller kanske hafva begifvit sig hem, tändt sin pipa och satt sig ned att i ensamheten begrunda vännens olyckliga lott eller skulle han måhända hafva irrat omkring fängelsets murar fördrifvande tiden med att blicka upp till
