förtroende till herr Grünbein, frågade hvad denne tänkte om en så besynnerlig affär, och herr Grünbein trodde sig då kunna tryggt svara för att den unge kontoristen icke var någon brottsling, i hvilken åsigt principalen helt och hållet instämde.
Derefter hade den sistnämnde begifvit sig till »polisherrn» och försökt utverka den häktades frigifvande; men då han kom ifrån »polisherrn» med oförrättadt ärende, hade han icke talat med någon om saken, ej ens med herr Grünbein vidare, utan som vanligt gått på börsen i god tid för att ej behöfva betala inträdesafgift, derefter återvändt hem, ätit sin middag, rökt sin pipa i den stora förstugan och sedan i ordentlig tid återvändt till sitt lilla kabinett på kontoret. Hvad Johann Gottschalk Schmidt tänkte i ämnet, det kunde ingen se på honom.
Hvad herr Grünbein deremot tänkte, det veta vi, och det var att Gustaf Blom var en kanske ännu alltför »grön» kontorist, men, detta oaktadt, en fullkomligt hederlig och aktningsvärd ung man. Och hvad herr Grünbein tänkte i så vigtiga fall, det uttalade han äfven ganska oförbehållsamt.
Efter ett sådant uttalande från den förste korrespondentens och prokuristens mun, kunde det icke hafva fallit någon af de andra kontoristerna in att tvifla på Gustaf Bloms hederliga karakter, äfven om de icke, såsom fallet dock nu var, redan förut varit sjelfva öfvertygade om att deras kamrat omöjligt kunnat begå en dålig handling, mycket mindre ett ohyggligt brott.
De beklagade alla det olyckliga misstag, som orsakat Gustaf Bloms inspärrande i Raboisen, men
