förklarade Max Keller och reste sig ändtligen från sin plats. — Ja, det måste ske! — upprepade han och ilade ut ur källaren, utan att taga afsked af kamraterna.
De sistnämnda sågo förvånade på hvarandra och hade haft god lust att följa den bortilande för att se hvad han skulle företaga sig. De ansågo sig dock böra närmare öfverlägga om saken och reqvirerade derföre ånyo hvar sin »Polnisch Roth».
Max Keller tog vägen åt Hopfenmarkt, förbi Nicolaikyrkan, och vek in i Deichstrasse, men hans steg voro icke så säkra som förut på aftonen, innan han träffat herr Krull och herr Wulff. De upplysningar, kamraterna afgifvit, tycktes på ett besynnerligt ofördelaktigt sätt hafva inverkat på den glade kontoristen.
Deichstrasse är en krokig gata, som böjer sig efter en af de större kanalerna, hvilken dock icke synes från gatan, enär blott baksidan af gatans ena husrad vetter utåt vattnet. Max Keller, hvilken annars aldrig hade någon förkärlek för krokiga gator eller för omvägar i allmänhet, fann denna afton Deichstrasse just i sin smak och önskade att den icke ännu på länge skulle taga slut.
Ändtligen stod han dock vid gatans slutpunkt. Här hejdade han sina steg ännu en gång, höll en kort öfverläggning med sig sjelf och utropade derefter:
— Det måste ske. Här finnes ingen annan utväg. En oskyldig och dertill en vän och kamrat får icke lida för min skull.
Han vände in på en gata, som i rät vinkel tangerade Deichstrasses slutpunkt, gick ännu om ett
