hörn och stannade i en liten gränd, hvilken förde rakt ned till den inre hamnen, den så kallade »Binnen Hafen». Här skådade han ned i en källarglugg, temligen bred och försedd med ett glasfönster. Han såg ljussken från källaren och begaf sig derefter utför en slipprig och söndrig stentrappa, som från gatan förde ned till en underjordisk boning af det slag, som man finner på många ställen i Hamburg, men mest i denna trakt, der man tycker att de aldrig borde finnas, enär de vanligtvis ligga under Elbes yta och mycket ofta äro utsatte för öfversvämning.
Efter att lyckligt hafva passerat utför den slippriga och bristfälliga källartrappan, hvilken icke bestod sig med något slags eklärering, stannade Max i en ännu mörkare svale, der han dock genom springorna på en dörr snart varseblef ett svagt ljussken och hörde menniskoröster.
Han hejdade sig ett ögonblick. Skulle han träda in, då han emot sin förmodan fann att främmande personer funnos derinne i källarvåningen? Det var redan ett godt stycke lidet på natten, och Max Keller fann det högst besynnerligt, att man på en så sen timma fått besök i den underjordiska håla, der Peter Kühn hade sin bostad.
Under det kontoristen funderade på den möjliga anledningen till detta nattliga besök och tvekande förblef orörlig utanför dörren, öppnades denna helt hastigt. Han drog sig ännu hastigare undan i vrån bakom dörren och, utan att sjelf vara synlig, såg han Peter Kühn med ett ljus i handen beledsaga Johann Gottschalk Schmidt uppför trappan.
Det var en syn, som slog Max Keller med
