delikata fiskar, men helt ofrivilligt kom att göra en jemförelse emellan den mörka, ohyggliga källarsvale, i hvilken han nu befann sig, och den rikt upplysta förstugan till ostronkällaren, som han besökt förut samma afton. Begge lokalerna tillhörde det underjordiska Hamburg, men hvilken oerhörd skillnad emellan dem!
Det ärende, i hvilket han var kommen, var föga angenämare än sjelfva lokalen, der det skulle afhandlas, och det passade just tillsamman med råttor och ödlor, tyckte Max Keller, hvilken gerna skulle hafva gått sin väg igen, om han numera ansett sådant möjligt. Han tog i stället ett raskt steg till dörren, knackade på och steg in, innan Peter Kühn kommit sig för att ropa sitt »herein».
Rummet såg ingalunda så otrefligt ut, som man af nedgången och förstugan skulle hafva förmodat. Visserligen frodades svampväxterna här och der på väggarna och en stark lukt af fukt slog emot den inträdande, men innevånarne tycktes hafva ansträngt sig för att göra det så hemtrefligt som möjligt, och den som icke känner seder och bruk i Hamburg, skulle hafva förvånat sig öfver att personer, hvilkas bohag utvisade så pass välstånd, kunde beqväma sig att tillbringa sitt lif uti en eländig, fuktig och i flera afseenden ohelsosam källarvåning, der man dessutom är utsatt för att ej blott vid stora öfversvämningar, hvilka ofta nog påkomma vid Elbestranden, utan hvarje gång vattnet stiger endast något högre än vanligt, se rummen förvandlade till fisksumpar.
Det är icke alltid fattigdomen, som drifver arbetsklassen i Hamburg att söka bostäder i
