Sida:I Hamburg, en gammal bokhållares minnen.djvu/177

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
170

häpnad. Aldrig förr hade väl firmans chef vid denna tid på dygnet besökt denna del af staden och aldrig förr hade han väl heller helsat på i Peter Kühns familjevåning. Hvad skulle detta betyda?

Peter Kühn steg åter utför källartappan. Den redan till åren komne husdrängen bar dock alltid sitt hufvud lika stolt på de breda skuldrorna, och hans resliga gestalt rörde sig med en viss värdighet, då han med säkra steg vandrade utför den slippriga trappan. Till sin öfverraskning fann Max Keller att Peter Kühn den aftonen icke var det ringaste berusad, åter en anledning till förundran. Kontoristen kunde icke erinra sig den dag efter sin ankomst till pulpeten hos hrr Schmidt, Schmidt & Schmidt, då han icke i Peter Kühns hållning sett spår af åtskilliga qvantiteter starka drycker. Något högst ovanligt måste vara på färde, när första husdrängen icke intagit sitt brukliga qvantum.

Oaktadt de bekymmer, som oroade Max Keller, kunde han ej underlåta att göra denna anmärkning och att i största hast söka efter orsaken till den ovanliga händelsen. Han förblef orörlig i sin vrå till dess Peter Kühn åter stängt dörren efter sig.

Vid den sista glimten af ljusskenet, just som det försvann på andra sidan dörren, såg Max Keller ett par ofantliga råttor spatsera öfver källarsvalen och han nästan befarade att det var en ödla, som i detsamma kilade uppför muren. Det var åtminstone bra likt en ödla, tyckte Max Keller, hvilken visst icke hade tillfälle för närvarande att tänka på råttor och ödlor, lika litet som på sköldpaddor plaskande i stora bassiner eller på elegant utstyrda fat med aptitligt exponerade laxar, sjötungor och andra