blef mördad vid Kloster Thor, det är nu riktigt säkert, säger man.
— Men huru har Peter Kühn kommit öfver ringen? Usch, det är en ruskig historia.
— Högmod går för fall, det slår aldrig felt. Har icke Peter Kühn, som ej är det ringaste förmer än vi, alltid velat spela öfversittare och inbillat sig att han varit vår husbonde. Nu skall det väl blifva slut med det herraväldet.
— Peter Kühn är visst redan arresterad. Han har icke varit synlig ännu i dag.
— Ja, hvar är Peter Kühn?
— Kanske att han blott håller sig undan ...
Så samtalades mellan arbetsfolket i den stora förstugan, då i detsamma Peter Kühns resliga gestalt stod i dörröppningen åt gatan. Samtalet tystnade plötsligt och ingen vågade inför den myndige trotjenaren i huset upprepa hvad som nyss förut yttrats.
Johann Gottschalk Schmidt hade icke blifvit meddelsammare, fastän han åter satt sig bredvid den goda fru Luise. Han fortfor att röka, men drog dock icke röken till sig fullkomligt så häftigt, som nyss förut, sannolikt ett tecken till att han började känna sig icke fullt så upprörd.
Fru Luise såg helt bekymrad på sin man, men då hon på sina frågor icke fått andra än enstafviga och högst otillfredsställande svar, så hade hon upphört att fråga. Johann Gottschalk har väl sina skäl hvarför han ej svarar mig, tänkte hon, och dermed var hon tillfredsstäld, ty hon var en from hustru, som ännu aldrig haft en egen vilja. Hon nöjde sig med att betrakta sin man med deltagande blickar,
