minuter. Farväl så länge, lilla Elise. Du är riktigt vacker i dag. Den der lifliga färgen på dina kinder kläder dig.
Med de orden lemnade Wilhelm Schmidt sina kära slägtingar och skyndade in på kontoret. Den blick, Elise skickade efter honom, var just icke mycket uppmuntrande, men kusinen såg den icke och om han sett den blicken ur de annars så milda ögonen, hade han sannolikt icke haft tid att söka förklara dess mening, ty klockan var redan sju minuter öfver nio.
— Du tyckes interessera dig för den här affären, min kära Elise, — sade fadern något mildare än nyss förut, — och det gläder mig att du tager del i hvad som rörer firman. Jag skall derför säga dig, hvad jag icke ännu sagt åt Wilhelm och hvarom tidningarne hittills icke vetat något, nämligen att det icke är ensamt Gustaf Blom, som från detta hus blifvit inblandad i den fördömda historien. Vår förste husdräng, din högt betrodde Peter Kühn, på hvilken jag också sätter ganska stort värde, fastän jag vet att han älskar alltför många glas om aftnarne, är äfven invecklad i saken.
Herr Schmidt berättade för sin dotter, och hans hustru lyssnade dertill, hvad han visste om Peter Kühns transaktion med Ascher Lazarus.
— Den lille gemene juden skall naturligtvis vara med, — utropade den stolte storborgaren med stark förtrytelse.
Elise vågade fråga hvarföre hennes far hyste så stor ovilja mot herr Lazarus, den vackra och talangfulla Sarahs fader, hvilken sannolikt äfven i denna sak var helt och hållet oskyldig. Hvad
