Sida:I Hamburg, en gammal bokhållares minnen.djvu/191

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
184

har aldrig i mitt lif kännt mig så orolig. Skall firman Schmidt, Schmidt & Schmidt blifva känd såsom den hvilken har svårt misstänkta personer i sin tjenst? Det rörer firmans heder, denna heder som alltid legat mig så ömt om hjertat. Hellre hade jag sett att mitt största skepp gått till botten »mit Mann und Mause» ... En sådan satans historia!

— Ursäkta, min far, — invände Elise med darrande röst och likväl med en viss bestämdhet i sitt uppträdande, — men icke kan jag inse hvarför firmans heder skulle lida af detta misstag.

— Det förstår du ej, mitt barn, — genmälde fadern något häftigt. — Det får ej finnas någon fläck på denna gamla hederliga firma, och derför får ej heller någon af dess biträden blifva på ringaste sätt misstänkt.

— Och ej får någon del af dess affärer heller försummas en enda dag, — inföll Wilhelm. — Ett nytt biträde måste genast anskaffas.

— Skulle ej saken bättre hjelpas, — frågade Elise och talade med allt större värme, — ifall den misstänkte genast fick tillfälle att bevisa sin oskuld?

— Det är visst fråga om skyldig eller oskyldig nu, — afbröt Wilhelm sin vackra kusins framställning. — Inte förstår lilla Elise sådant der. Här gäller det endast att ingenting försummas på kontoret. Det är absolut likgiltigt hvem som sköter de nordiska affärerna, blott att de skötas väl och utan afbrott. Saken är ganska klar ... Men nu är det kontorsdags. För tusan, klockan är redan fem minuter öfver nio. Jag har försummat hela fem