New-York och att skeppsmäklaren tillfrågades om priset på feta varor.
Den store köpmannen visade sig för öfrigt ganska språksam och det såg till och med ut såsom hade han haft någon särskild afsigt att förmå mäklarne att tala om den föregående dagens tilldragelser samt om hvad som utgjorde samtalsämnena i staden. Men det var med ett ängsligt uttryck han åhörde deras prat, liksom fruktade han slutligen att få höra något obehagligt. Detta inträffade också, då herr Schnepfenthal utropade:
— Hvad är det jag hör, herr Schmidt? Man säger i staden att det är en af edra kontorister, som blifvit arresterad.
— Säger man det, herr Schnepfenthal? — skrek herr Schmidt till och hoppade minst ett qvarter från stolen.
Herr Schnepfenthal blef helt förvånad och nästan en smula rädd för herr Schmidts ovanliga häftighet och han ångrade att han fällt det nyssanförda yttrandet, så mycket mer som han haft hopp om att sluta bort ett parti hudar, hvilka, ehuru »undersköna», dock voro långt ifrån lätta att afyttra, och hvilken affär möjligen kunde starkt komprometteras genom oförsigtigheten att tala om kontoristens arrestering.
— Ja, ja, lugna er, herr Schmidt, — sade derför herr Schnepfenthal. — Det lärer icke vara något farligt och ni bör ej blifva ond på den unge mannen. Det säges öfverallt i staden, att uti er firma kan det omöjligt finnas en person, som förtjenar komma på Raboisen, utan att här måste något misstag å ena eller andra sidan hafva blifvit begånget.
