Sida:I Hamburg, en gammal bokhållares minnen.djvu/198

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
191

— Säger man verkligen det, herr Schnepfenthal? — frågade köpmannen, och hans ansigte klarnade, fastän ett uttryck af misstroende dock dröjde qvar der.

Mäklaren försäkrade att så var fallet, hvarefter han tillade ännu några smickrande ord, och ehuru hudaffären icke kunde afgöras den morgonen, gick han dock från Alter Wandrahm i den bästa förhoppning, att sagde affär skulle snart afveckla sig samt till och med kunde betraktas såsom nästan uppgjord.

Ingen af de öfriga mäklarne hade något att säga om arresteringen eller andra obehagligheter, och Johann Gottschalk Schmidt började känna sig lugnare för firmans anseende. Nu gälde det endast att Gustaf Blom och Peter Kühn kunde redan denna dag fullkomligt bevisa sin oskuld, så vore all fara förbi och man kunde åter öfverlemna sig helt och hållet åt affärerna. Familjefadern ämnade just yttra sina förhoppningar i det afseendet åt sin dotter, men fann att Elise begifvit sig derifrån och att ej heller hans hustru satt på den plats, hon nyss haft. Deremot såg herr Schmidt, när han vände blickarne nedåt förstugan, någonting som obehagligt öfverraskade honom. Peter Kühn nalkades sin husbonde. Deruti låg ingenting öfverraskande, men Peter Kühn var åtföljd af Ascher Lazarus, hvilken gick fram med en ödmjuk ryggkrökning, plirade listigt med de små ögonen och hade det godmodiga draget omkring munnen mer än vanligt utveckladt.

— Har man sett slik oförskämdhet? — sade herr Schmidt för sig sjelf. — En sådan lump till karl vågar besöka mig i mitt eget hus!

Ascher Lazarus anhöll mycket ödmjukt om ett