Sida:I Hamburg, en gammal bokhållares minnen.djvu/208

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
201

Du Israels gud, sade jag och suckade, så att min gamla moder i öfra våningen hörde det och frågade hvarför min själ var så bedröfvad; du Israels gud, sitter nu herr Blom i fängelse. Jag kan försäkra er, herr Blom, att det icke var för de mark, ni är skyldig mig, som jag suckade, men jag har aldrig haft smak för affärer med herrarne på Raboisen. Dessutom är ni min vän och det gjorde mig ondt om er. Men då man kom och sade, att det var fråga om den stygga historien vid Kloster Thor, då gick Frankfurterlistan ännu vildare omkring för mina ögon. Dagen förut hade en herre, som brukar köpa ädla stenar och gamla kuriositeter, sett på en ring, som jag hade i mitt våld och på hvilken jag satte mycket högt värde, ty det var en kostlig klenod. Jag hade haft den ringen sedan förlidet år och hvarje dag tagit fram den och fröjdat mig åt glansen af den sten, som der var innefattad, en mycket, mycket dyrbar diamant, herr Blom. Jag hade sagt mig sjelf, att den ringen icke kunde säljas under flera tusen mark och det sade jag också åt den herre, som såg på den och nog gerna ville köpa den, om vi kunde komma öfverens om priset. Men så sade han plötsligt, att han kände igen ringen och frågade mig mycket noga hvar jag hade fått den. Gud bevare mig från att svara på sådana frågor.

— Det var en affärsvän, som lemnat ringen i mitt förvar och som fått ganska vackra summor i förskott för den händelse att klenoden slutligen skulle säljas, det vill säga då ett år gått till ända, icke förr herr, Blom. Jag säljer aldrig något, som jag så der förskotterat, förrän de tolf månaderna äro utlupna och egaren icke genom förskottens återbetalande visar