Schmidt. — Ni är en famos korrespondent, hr Blom. Det har jag ytterligare lärt mig inse under denna vecka, då ni varit saknad på kontoret och vi andra fått anstränga oss dubbelt för att sköta äfven eder andel. Vi hafva dock icke gått i land dermed så bra som ni. Jag kan först nu fullt uppskatta ert värde, och om det beror på mig, så tänker firman aldrig släppa er.
Det var märkliga ord från Wilhelm Schmidts mun, och att de voro allvarligt menade kunde man tydligt finna. Gustaf Blom tryckte med tacksamhet den hand, som »firmans brorson» räckte honom, och kände icke mera någon afvoghet mot Wilhelm Schmidt. Kanske att dertill äfven bidrog det ljufva hopp, som tändts hos honom med förökad styrka genom lotterikollektörens berättelse om fröken Elises stora interesse för honom sjelf. Om Elise verkligen älskade honom, hade han ju icke någon anledning att stå i spändt förhållande till hennes kusin, för hvilken han för öfrigt, i allt hvad affärslifvet angick, måste känna stor aktning.
Om Gustaf Blom blifvit öfverraskad af att finna Wilhelm Schmidt, blef han nästan ännu mera förvånad, då han bakom herr Krull och herr Wulff upptäckte herr Brummer, gamle bokhållaren, hvilken äfven infunnit sig vid Raboisens port för att välkomna honom. Herr Brummer räckte också fram sin hand och sade ett par vänliga ord, fastän man såg på honom att han kände sig mycket förlägen öfver att på gatan befinna sig i så stort sällskap.
När Gustaf Blom vände sig om efter Ascher Lazarus, för att säga honom ännu några tacksamma ord, fann han att lotterikollektören helt
