Hoppa till innehållet

Sida:I Hamburg, en gammal bokhållares minnen.djvu/217

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
210

blygsamt dragit sig tillbaka och redan aflägsnat sig, hvilket gjorde Gustaf Blom ondt, ty han ville inför alla kamraterna hafva uttryckt i hvilken förbindelse han stod till den vänlige mannen.

Sedan de första handtryckningarne och välkomsthelsningarne voro undangjorda, kom man öfverens om att man borde så fort som möjligt aflägsna sig från trakten af Raboisen, och hr Grünbein steg fram till Gustaf Blom och förkunnade å de öfriga kamraternas vägnar, att man beslutat rätt grundligt högtidlighålla den glada dagen samt, emedan det föll sig så lyckligt att det var en lördagseftermiddag, på hvilken man icke hade synnerligt mycket att göra på kontoret, företaga en utflygt till Blankenese och der på ett värdigt sätt afsluta veckan. Till denna festliga utflygt blef Gustaf Blom högtidligt inbjuden.

Wilhelm Schmidt förklarade, att han med största nöje skulle hafva deltagit i den glada festen, om icke han nödgades återvända till kontoret för att der afsluta ett ganska angeläget arbete. Han hade dessutom aldrig tid till några förlustelseturer. Dygnets tjugofyra timmar voro alltför knappt tillmätta för den som har så mycket att tänka på, sade han och tog farväl af kamraterna.

Gamle Brummer beklagade på det högsta, att han icke vågade utsätta sig för den skarpa flodluften vid Blankenese. Han hade nyss råkat ut för ett återfall af den envisa snufvan. I annat fall hade han visst icke försummat att den dagen vara tillsammans med herrarne.

Familjen Schmidt var denna eftermiddag församlad på den gamla balkongen, der vi en gång