Sida:I Hamburg, en gammal bokhållares minnen.djvu/220

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
213

och jag hoppas att ni bevisar er tacksamhet mot firman genom att fortfarande flitigt arbeta på kontoret.

Det var allt hvad principalen yttrade, under det fru Luise också bad herr Blom vara välkommen till dem igen, men fröken Elise fortfor att under tystnad betrakta det gamla träskranket som omgaf balkongen och det mörkbruna vattnet som flöt der nedanföre i kanalen. En af Hamburgs sedesamma döttrar kunde icke iakttaga ett annat uppförande vid ett sådant tillfälle. Hon måste se på träskranket, om hon aldrig så gerna ville se på en ung mans lifliga ögon.

Då principalen icke gjorde någon min af att vidare fortsätta samtalet, ansåg Gustaf Blom sig böra åter lemna principalen och hans familj.

Detta var just icke det möte, som Gustaf Blom tänkt sig, när han återvände till Alter Wandrahm. Han var missnöjd, nästan bedröfvad och hade helst velat draga sig tillbaka i ensamheten för att fritt öfverlemna sig åt sina egna tankar, hvilka alltid visade förhållandena i en mycket gladare dager, än den som verkligheten gaf. Men kamraterna väntade på honom med otålighet. Man skulle gå ombord vid Hafen Thor för att sjövägen begifva sig till Blankenese. Gustaf Blom måste naturligtvis följa med, ty han var ju föremålet för den fest, som de vänliga kamraterna ämnade fira.

Med strömmen gick det nu lustigt utför Elbe mellan St. Pauli och Steinwärder och vidare förbi den höga stranden med de präktiga villorna och de stora och små landthusen vid Flottbek och Nienstedten, till dess man landade vid fiskarbyn