Sida:I Hamburg, en gammal bokhållares minnen.djvu/221

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
214

Blankenese, nedanför de branta kullarne, som der resa sig på högra Elbestranden.

Det vackra vädret och det glada sällskapet kunde icke blifva utan allt inflytande på den som få timmar förut satt ensam och öfvergifven mellan fyra väggar uti ett dystert fängelse.

Det låg icke i Gustaf Bloms lynne, det veta vi, att låta ogynnsamma förhållanden förlama de friska förhoppningarne. Så blef ej heller fallet, då han af den snabba strömmen fördes långt bort från Raboisen. Det tillfälle, han denna dag sökt, men icke funnit, skulle han nog en annan dag uppnå, tänkte han snart, och så kom ännu en frisk vindflägt och hviskade i hans öra, att den vackra fröken Elise älskade honom och ingen annan. De upplysningar, som Ascher Lazarus i detta afseende lemnat, voro ovärderliga. I medvetande af hvad de innehöllo, tyckte Gustaf Blom sig aldrig kunna misströsta om framtiden. Hans ungdomsplaner skulle nog en gång förverkligas. Och så blef han åter glad med de glada, sjöng om att »lifvet är skönt» och steg i det muntraste lynne i land vid Blankenese samt sprang i kapp med kamraterna rakt upp till öfversta toppen af Süllberg.




XIII.
Vid Flodstranden.


Den sena aftonen fann Gustaf Blom och hans vänner ännu på terrassen utanför »Fährhaus», det på en af höjderna vid Blankenese belägna