skeppen, som voro på uppväg till Hamburg, utan tillhjelp af segel, af flodvattnet fördes mot strömmen och med rask fart ilade förbi Nienstedten och framåt Hamburgs hamn.
Men man sysselsatte sig icke endast med den vackra utsigten. Det glada sällskapet hade med tysk grundlighet firat Gustaf Bloms återvändande till det fria lifvet, och glädjemåltiden hade varit lika rik i materielt afseende, som den var öfverflödande på vänskapsfulla skålar och entusiastiska »lebe hoch»!
När solen sjunkit ned bortåt Stade eller någonstädes ännu längre bort mot Elbmynningen, kom man först att tänka på, det man redan försummat den sista ångbåten för dagen och att man troligtvis icke kunde återvända till Hamburg förrän påföljande morgon, såvida man ej föredrog att till fots tillryggalägga den långa vägen eller möjligtvis kunde befrakta någon fiskare, hvilken styrde sin kosa till staden.
Max Keller, hvilken för längesedan tycktes hafva återvunnit sitt sorglösa lynne, föreslog att man skulle tillbringa natten i Blankenese och från Süllberg se solen gå upp. Dagen derpå vore ju en söndag, då man icke behöfde begifva sig till kontoret och som man ej gerna kunde börja bättre än med att dyrka solen från toppen af Süllberg.
Herr Grünbein, hvilken helst ville vakna i sin egen säng, enligt hvad han ansåg sig böra förklara, opponerade sig mot den af Max Keller föreslagna soldyrkan och röstade för återvändande till staden antingen på det ena eller det andra sättet.
Några af sällskapet förenade sig med Max Keller, andra instämde med herr Grünbein. Saken
