upptäckas af dem som befunno sig på den af månen skarpt belysta delen af stranden. Han förhöll sig tyst, afvaktande hvad han derefter skulle få se och höra, men också fullt beredd på att förr eller senare upptäckas af de begge karlarne, ett ögonblick som just icke fylde honom med stort förtroende, ehuru han visst icke öfvergafs af sin vanliga fasta förtröstan på en god utgång. Denna gång lifvades han dessutom af begäret att komma en förbrytare på spåren.
— Det är Lüttjohanns hus, — sade Peter Kühn, då han icke lyckats upptäcka hvarifrån det nyss hörda ljudet kommit. — Tror du att han är hemma?
— Lüttjohann är ute vid Helgoland, — svarade den andre. — Men hans hustru och hennes gamle far äro väl ännu hemma. De skulle på morgonen begagna sig af flodtiden för att fara till Hamburg. Det är deras båt som ligger förtöjd på andra sidan om hörnet. Kanske att de börja rusta sig till färden. Ser du om det lyser ur något fönster?
— Härifrån ser jag ingenting, — sade Peter Kühn, — men jag skall gå om hörnet och se in från landsidan.
Detta var just icke i öfverensstämmelse med Gustaf Bloms önskan. Peter Kühn lemnade båten och styrde sina steg rakt på det hörn, i hvars skydd Gustaf Blom fortfarande höll sig.
Hvad var att göra? I nästa ögonblick skulle Peter Kühn vara framme vid hörnet och den der undandolde upptäckt.
Han klämde sig ännu närmare intill väggen
