nybyggare, hvilken icke har något nybygge, och som anstår en passagerare på tredje platsen.
— På tredje platsen?
— Förvånar det er? Kanske ni tror att jag skulle resa från mitt glada lif i Hamburg, om jag kunde resa som en furste eller en mäklare i råbomull, hvilken går till Amerika för att snappa upp något om den blifvande skörden på bomullsplantagerna? Jag reser för det jag intet eger och icke har utsigt heller att få något. De få thaler, jag eger qvar, räcka nätt och jemt till en god souper i qväll med er, käre Blom, och till att betala öfverresan. Fartyget går i natt, och allt är som det bör vara.
— Redan i natt?
— Tror ni att kapten ämnar vänta till dess ni finner lägligt att släppa mig?
— Reser ni då, Max, utan att taga afsked af herr Schmidt och herr Grünbein samt våra kamrater?
— Jag tycker icke om några sentimentala scener, det vet ni.
Ett par timmar sednare samma afton stodo Max Keller och Gustaf Blom utanför det långa skranket på Wilhelm Millers kontor vid ändan af Admiralitätstrasse. Innanför detta skrank voro ett dussin kontorister sysselsatta att expediera de fem dussin utvandrare, som trängdes utanför skranket och af hvilka alla just icke voro de lätthandterligaste. Der såg man folk från allahanda trakter i Tyskland, utsvultna Lippe-Detmoldare, som i den Nya Verlden trodde sig finna ett bättre bröd för billigare pris än det usla, som i hemmet blef dem öfrigt, sedan de betalt furstens granna hof och dyrbara nöjen; den
