preussiska militärtjensten undflyende bönder från Rhenprovinserna; med den katolska öfverheten missnöjda protestanter från Bayern; sekterister från hela det öfriga Tyskland; om Europa misströstande republikaner. Med ett ord, det var en liten vald samling »Europatrötta», alla tredje klassens passagerare, de flesta fordrande det amerikanska paradisets fröjder redan i förskott på Wilhelm Millers kontor, men protesterande mot de skyldigheter, som ålades dem.
Några hade infunnit sig utan den utrustning som var oundgänglig för resan öfver hafvet och utan hvilken ingen passagerare blef mottagen af emigrantskeppets expeditör, den nyssnämnda skeppsmäklarfirman; andra hade icke tillräckligt stor kassa för att betala öfverfarten, men anhöllo om kredit till framkomsten, då allt skulle liqvideras, och när denna kredit obevekligt afslogs, höjdes förskräckliga rop om barmhertighet, blandade med ännu förskräckligare förbannelser. Man diskuterade och disputerade, skrek och väsnades, och kontoristerne hade stor möda att göra sig hörda i denna villervalla.
— Hvad tycker ni om sällskapet? — frågade Gustaf Blom och vände sig till en bredvid honom stående ung man i en vanlig arbetskarls simpla kläder.
— Åh, icke är det just så fint, som hos senatorskan Kratzenstein, — svarade den tillfrågade, i hvilken man skulle haft svårt att igenkänna den elegante Max Keller, — men i mitt tycke är det mycket interessantare, och i hvad fall som helst får jag väl vara nöjd med kamraterna.
— Kamraterna? — återtog Gustaf Blom.
