stannade framför den förre kontoristen hos firman Schmidt, Schmidt & Schmidt, betraktande honom med vemodiga blickar.
Aldrig hade Gustaf Blom trott att Peter Kühn kunde begagna sig af sådana blickar. Han började finna kolossen nästan interessant.
— Herr Keller, — upprepade Peter Kühn, och det såg nästan ut som skulle han hafva en stor tår i hvardera ögat, — hvem hade kunnat tro att jag skulle få se er i en sådan der utstyrsel?
— Hvad tusan har ni mot mina präktiga kläder, min kära Peter Kühn? sporde Max Keller och försökte taga saken på den skämtsamma sidan. — Äro de icke fina nog för er?
— Jo, men icke för er, herr Keller, den finaste unge herre i Hamburg. Våra små affärer skulle då icke hafva gagnat er till någonting.
— Visst hafva de det, — försäkrade Max Keller. — Om icke annat, så hjelpa de mig nu att med större erfarenhet segla af till Nya Verlden.
— Ack, Herr Keller, det har varit dålig förtjenst på sednare tider. Mitt lilla upplag vid Kehrwieder togs i beslag i förrgår natt. Nu har jag ingenting, hvarmed jag kan hjelpa er.
— Hjelpa mig! — utropade Max Keller och reste sig med ett uttryck af stolthet. — Jag beklagar er förlust, min stackars Kühn, men sådant får man vara beredd på. Icke behöfver ni sörja för min skull. Ni har varit min kommissionär uti en och annan liten affär, och jag klagar visst icke öfver ert sätt att sköta sakerna, om jag också skulle önska att de der affärerna voro ogjorda.
— Se så, ingen hetta, herr Keller! — puttrade
