skranket. De hade svårt att i denna drägt genast igenkänna den så mycket firade Max Keller, den förnämste i modets och nöjenas verld. Öfverraskningen tycktes vara stor och allmän bland kontoristerna på stället.
Snart begaf sig hela skaran, under eskort af ett par kontorister, utför Stubenhuck ned till hamnen. Det var den tredje afdelningen af samma klass passagerare. Två andra afdelningar hade redan tidigare på eftermiddagen vandrat samma väg och voro vid den sista sändningens ankomst i det närmaste instufvade i emigrantskeppet. Ordningen ombord var dock icke ännu af bästa slag. De scener, hvilka uppförts på kontoret, upprepades ytterligare på fartyget, och villervallan antog vissa stunder oroande proportioner.
Max Keller tog ingen del i medpassagerarnes bullersamma uppträden. Han drog Gustaf Blom, hvilken önskade hålla honom sällskap i det längsta, med sig till en temligen lugn vrå, der de begge vännerna just skulle slå sig ned i ro för att ännu en stund förlänga afskedet, då de öfverraskades af Peter Kühn, som också rott ut till skeppet och nu nalkades Max Keller med sorgbunden uppsyn.
Gustaf Blom erfor den vanliga oangenäma känsla, som alltid intog honom, då han kom i Peter Kühns grannskap, och alla de gamla minnena framträdde åter. Han kunde dock icke undgå att anmärka, det den förhatlige husdrängen denna gång såg djupt bedröfvad ut och att detta uttryck af bedröfvelse betog en del af det råa och obehagliga, som annars alltid låg i hans drag.
— Herr Keller, — sade Peter Kühn och
