hvarefter det icke blef särdeles svårt att rädda qvinnan och det andra barnet.
— För båten hit till luckan, innan vattnet stiger så högt, att vi måste stänga den, — ropade karlarne med lyktorna.
— Hjelp mig rädda min båt, — skrek Peter Kühn, hvilken icke fann det nödvändigt att med ett enda ord tacka sina räddare och icke tycktes vilja att dessa skulle lyssna till uppmaningen från magasinshuset.
Efter åtskilliga misslyckade försök, fick man tag uti den kantrade båten och lyckades äfven bringa den i dess rätta ställning, hvarefter Peter Kühn, utan att förspilla tiden med något prat, hoppade i den och försökte draga qvinnan med de begge barnen äfven dit.
— Hvart ämnar ni föra de räddade? — frågade Gustaf Blom, som åter fann Peter Kühns sätt att gå tillväga ganska misstänkt,
— Det kommer er icke vid, herr Blom, — svarade Peter Kühn med sin vanliga grofhet, — men om ni ovilkorligen vill veta, så förer jag min hustru och mina barn hem till mig, det vill säga, att jag förer dem till den fisksump, som ännu för ett par timmar sedan var vår bostad.
— Er hustru och edra barn? Till en fisksump, säger ni?
— Ja, med er tillåtelse, herr Blom ... Här ha vi icke tid till långa samtal. Men ni är naturligtvis nyfiken, nu såsom alltid, och jag får väl derför säga er så att herr Grünbein och de andra herrarne höra det, att då Peter Kühn icke mera har herr Keller till kompanjon för att göra sina affärer på Harburg, så måste hans hustru och hans barn blifva
