»Flethenkieker». Det är så dåliga tider, herr Blom. Se så, nu vet ni det. Nu fara vi hem för att se efter om något är qvar af vårt bohag. Hela källarvåningen står under vatten. Men jag måste väl först rädda hustru och barn, som jag visste arbetade under natten i den här kanalen och som jag nog tänkte skulle blifva öfverraskade af den starka floden ... Ni har väl aldrig tänkt på, ni herr Blom och ingen annan af de andra herrarne heller, att då ni sitta till bords och smörja er med kräsliga midnattsrätter och dricka godt vin, traskar det fattigt folk under ebbtiden omkring på den dyiga botten af en »Fleth» för att leta efter gamla trasor och några fattiga schillingar, som fallit i vattnet under flodtiden, och så kommer öfversvämningen och så drunknar det fattiga folket, liksom egyptierne i Röda Hafvet ... Ni trodde kanske, att gamle Peter Kühn också skulle taga sig vatten öfver hufvudet i natt, men det är icke vatten, han brukar taga för mycket af, skall jag säga er, och det är derför icke heller vattnet, som skall döda honom.
Under denna långa förklaring hade qvinnan och barnen lyckligt instufvats i Peter Kühns båt, som snart försvann på den del af kanalen, hvilken icke nåddes af skenet från lyktorna. Herr Grünbein förklarade, att man icke kunde göra bättre än begifva sig till den räddningsport, som visade sig mellan de begge lyktorna. Peter Kühn fick sköta sig bäst han ville. Denna åsigt erkändes också af de öfriga passagerarne såsom den enda riktiga, hvarför hela sällskapet snart befann sig i magasinshuset, sedan båten, så godt sig göras lät, blifvit fastbunden
