— Ack, herr Blom, herr Blom! — utropade Ascher Lazarus, som midt uti trängseln vid Grosser Burstah träffade tillsammans med vår vän. — Rädda mitt barn! För Israels Guds skull frälsa min Sarah! Ingen hörer mig här i bullret och oredan. Herr Blom, jag är den olyckligaste man i Hamburg.
— Hvar är då er dotter, käre Lazarus? — frågade Gustaf Blom med brådskande röst.
— Der, herr Blom, der! I det der huset, der lågorna nu titta ut genom öfversta våningens fönster. Hon bor i våningen derunder. Ack, herr Blom, herr Blom!
— Men det brinner ju äfven i första våningen. Det är omöjligt att komma dit.
— Det brinner i alla våningar, herr Blom, men vi måste komma dit. Hjelp mig att tränga igenom folkhopen och vakterna. Jag måste dit, hör ni. Det är min enda dotter, min älskade Sarah.
De flesta andra skulle hafva ansett det omöjligt att tränga fram till det af Ascher Lazarus utpekade huset och ännu omöjligare att försöka rädda någon, som befunne sig i de af lågorna uppfyllda och omhvärfda våningarna; men Gustaf Blom beslöt dock att försöka det omöjliga och, tätt i spåren följd af den gamle lotterikollektören, hann han verkligen fram till det angifna huset, ur hvars flesta fönster långa eldstungor stucko ut, girigt slickande de gamla murarne.
I ett fönster, ännu ovidrördt af elden, tyckte Gustaf Blom sig upptäcka Sarahs blixtrande ögon, de der »diamantögonen», som han såg första aftonen i Hamburg; men synen försvann lika hastigt och nu såg han ett par välbekanta, blå ögon, som med
