ett uttryck af outsäglig fruktan blickade ned på honom. Var det en synvilla? Huru skulle han komma in i huset? Huru öfvertyga sig om hvad som var verklighet eller icke? Huru kunna rädda de innevarande?
— Herr Blom, herr Blom, — ropade Ascher Lazarus och hängde sig fast vid hans arm. — Jag har vid Gud sett min dotter och bredvid henne fröken Elise. Den goda fröken Elise har skyndat till sin väninna, då hon erfor, att elden rasade i grannskapet. Det är ju tydligt. Ack, nu omkomma de begge två, om vi ej kunna tränga in i huset. Tag allt hvad jag eger, herr Blom, alla mina kuriositeter, alla mina lottsedlar och alla mina reverser, men hjelp mig dit upp och hjelp mig att frälsa min Sarah, mina ögons ljus, och den goda, milda fröken Elise.
Gustaf Blom var icke i behof af kollektörens i den djupaste förtviflan framslungade uppmaningar för att skynda till de olyckligas bistånd. Genom utomordentliga ansträngningar lyckades han äfven tränga sig in i huset, men Ascher Lazarus förmådde icke följa honom. I förstugan hejdades Gustaf Blom af en skara rusiga karlar, bland hvilka han upptäckte Peter Kühn i ett tillstånd långt värre än dennes vanliga aftonrus plägade åstadkomma. Alla skrålade dryckesvisor, afbrutna af långt uthållande skrattsalvor, som dånade afgrundslikt i det af lågorna omhvärfda huset. Det var en ohygglig scen.
Den vilda skaran hade, måhända ditkommen i de bästa afsigter att släcka och rädda, påträffat ett stort förråd af vin och spirituosa och, i stället för att rädda andra, förderfvade de sig sjelfva. De hade från källaren hämtat upp så många buteljer vin de
