för att vara en tafla från någon annan tid än vårt århundrade, men emellan de gamla spetsgaflarne, nedanför det höga kyrktornet, i de trånga gatorna togo de pittoreska drägterna sig rätt gammal-hanseatiskt ut, och man hade mycket lätt kunnat tro sig förflyttad några århundraden tillbaka.
Hvad som gjorde scenen ännu gammalmodigare var den skara af »ridande tjenare», som just nu svängde om hörnet vid »Zippelhaus», styrande sina hästar framåt kyrkan. Dessa »ridande tjenare» äro kostymerade i gammal spansk drägt och användes vid alla förnämligare begrafningar.
När de spanska ryttarne närmade sig kyrkan, såg man i kröken af gatan dem följas af en lång likprocession. En ung man, som kom från motsatt håll, stannade vid »Zippelhaus» för att låta processionen passera förbi.
— En »Sechsling» för morötterna! — utropade en ung tjenstflicka till en gammal bondqvinna från Bardowick. — Åh, min gumma, det är för mycket. En »Dreiling» kan vara nog ... Se så, nu kommer processionen.
— Hvem är det som begrafves?
— Det är ju här från Alter Wandrahm, vet jag. Schmidt, Schmidt & Schmidt.
— Hvem är död i firman? — frågade den ofvannämnde unge mannen, som stannat vid »Zippelhaus», och hans röst darrade märkbart.
— Ah, det är ju gamle herrn. Det veta ju alla menniskor. Det är den rike Johann Gottschalk Schmidt, som begrafves. Han dog af slag en eftermiddag, då han satt på sin balkong, öfver den
