upplysning till alla och välstånd till många och sjelf kunna njuta lifvet så som det bör njutas i fullt och rikt mått, omgifven af konstens storverk, ösande ur intelligensens outtömliga skatter, med aldrig sinande källor till höga och ädla nöjen, för tillfredsställandet af en förfinad smak?
Det var en fråga, som kunglig sekreter Blom började allt oftare upprepa för sig, när han satt ensam, fyra trappor upp vid Vesterlånggatan, uti ett litet och mycket tarfligt rum, men som han ända dittills möblerat med sin för en sådan sysselsättning aldrig förlägna fantasi.
Att mödosamt arbeta sig fram till målet, kämpande utan återvändo för att vinna terräng, tum för tum, var icke i Gustaf Bloms smak. Han skulle vinna allt på en gång. Tålamod var just ej heller någon af hans dygder. Han egnade sig visserligen med mycken flit åt sin sysselsättning inom departementet, men belöningen derför fordrade han genast och då den icke straxt utföll, fann han det högst besynnerligt. Icke ville han vänta till dess han blef gammal och slö. Nej, hvad som skall uträttas, bör uträttas i ungdomen, tänkte Gustaf Blom, då han på middagstiden begaf sig upp i kansliet eller då han på eftermiddagen for ut till Blå Porten.
Gustaf Blom for vanligtvis hvarje eftermiddag, så länge sommaren räckte, ut till Blå Porten, med undantag af de eftermiddagar, då han begaf sig till Djurgårdsbrunn eller någon gång till Stallmästargården. Han var visst icke älskare af värdshuslif i ordets egentliga bemärkelse; men han tyckte om Guds fria natur, isynnerhet på Djurgården och i
