och på »Heuss’ Hof» i Eimshüttel, ungefär på samma sätt, som den föregående generationen, endast med de modifikationer, som voro en naturlig följd af ett elegantare lefnadssätt i det Hamburg, som ur askan rest sig i förskönad gestalt.
— Tror ni att herr Blom, vår gamle bokhållare, någonsin haft känslor för annat än sina siffror? — frågade en dag en af dessa unga kontorister.
— Det vore för mycket begärdt af en sådan gammal stockfisk, ha, ha, ha! — svarade kamraterna under en långt utdragen skrattsalva.
— Jag tror att gamle Blom aldrig haft några känslor, — förklarade med mycken bestämdhet den yngste af kontoristerna.
— Det är just ingen djerf förmodan, — sade en annan af kamraterna. — Jag tror att han aldrig haft några förhoppningar, aldrig kastat ut några planer, aldrig blickat fritt omkring sig i lifvet.
— Aldrig varit ung.
— Det synes väl på honom. Han är född till gammal bokhållare.
— De unga herrarne hafva rätt, — sade Gustaf Blom för sig sjelf, då han gick genom kontoret och händelsevis hörde deras alltför högljudda omdömen. — Jag är verkligen född till gammal bokhållare.
Det var också hvad den gamle herrn yttrade till mig, när han kommit till slutet af den långa historia, som jag här återgifvit.
——♦——
