Brunnsviken, utan från en smutsig kanal med de mest ruskiga omgifningar.
— Hu, här är ohyggligt! — utropade Gustaf Blom för sig sjelf, då morgongryningen lät honom tydligare urskilja den fula taflan.
Han gick upp för landstigningstrappan och befann sig snart åter i de gamla smala gatorna, alldeles sådana som aftonen förut, då han gått ut för att upptäcka den stora handelsstaden Hamburg. Det var ingen angenäm promenad efter en genomvakad natt och då man är van att i fria luften begagna hufvudbonad.
Slutligen kom han ifrån de odrägliga gatorna och befann sig vid foten af en hög, trädplanterad vall. Det måste vara en del af Hamburgs bekanta vallar, tänkte han, sökte och fann en uppgång till den vackra höjden, som sträckte sig mycket långt bort.
Härifrån måste han dock kunna leta sig fram. Man behöfde ju endast följa vallen, så skulle man snart kunna veta hvartåt Jungfernstieg låg. Och han följde den vackra vallalléen till dess han slutligen anlände till en fri plats, hvarifrån den mest öfverraskande syn mötte hans förvånade blickar.
Nedanför honom sträckte sig en lång remsa af Elbe, en ståtlig flod, och på flodens yta låg skepp vid skepp, så långt blicken kunde nå åt begge sidor. Det gamla uttrycket »en skog af master» kunde här finna sin fulla tillämpning. Det hade varit omöjligt att räkna dessa smäckra spiror, som reste sig mot luften i den vackra sommarmorgonen.
Solen gick upp och belyste denna täta skog. I detsamma blef det lifligt i hamnen. Det var icke
