bråket och stojet på en hvardagsmorgon, det var ett festligt söndagslif. Från hvartenda fartyg utbredde sig snart en kolossal, mer eller mindre brokig duk. Alla nationers flaggor lyste i morgonsolen: Englands lifliga färger, Amerikas stolta stjernbaner, Frankrikes tricolor, Sveriges blå och gula duk, den vackra Dannebrogen, Hamburgs tornbeprydda port på den röda grunden och alla de andra från öster och vester, från söder och norr. De hade stämt möte i Hamburgs hamn, på den stolta floden, som dock icke har någon utomordentlig bredd, men i ersättning ger en oändlig utsträckning åt skeppslinien.
På de närmast liggande fartygen syntes besättningen feja och putsa sig sjelf och skeppen. Kocken gjorde förberedelser till frukosten, kaptenen promenerade redan på akterdäck, rökte sin morgoncigarr och utbytte helsningar med befälhafvarne på grannfartygen. Man gjorde kanske upp planer till söndagens firande, man kikade åt land för att se om några tidiga gäster voro synliga på quaien. Man befalde skeppspojken att hålla jullen i ordning.
Allt såg morgonfriskt ut, och solen förgylde så vackert den lifliga taflan. Det liknade sig att blifva en vacker dag. Nattens dimmor hade flytt och stannade endast i lätta flockar öfver Hannoverska landet, som på andra sidan floden utbredde sig långt, långt bort in i det stora Tyskland.
Uppför floden arbetade sig några fiskarbåtar med röda segel, och en liten ångbåt, som gjorde en tidig morgontur, kilade nedåt vattnet, förbi Altonas strand och ända bortåt Blankenese. Flera andra följde snart efter. Det blef allt lifligare på
