Heine. Godt, herr von Blom! Det är väl affärer, på hvilka Salomon Heine kan göra en god vinst?
— Det skulle jag väl tro. Men affären rörer egentligen mig personligen.
— Så-å! Det förändrar saken, min herre. Då kan ni icke gerna besvära den store Salomon Heine så der i hans arbetskabinett, der han blott kalkylerar huru många hundra tusen mark han förtjenar hvarje dag, ty i den sysselsättningen vill han ej blifva störd. Men gå på börsen, herr Blom, och sök upp honom. Han har sin bestämda plats, och alla menniskor veta hvar Salomon Heine står, klockan mellan ett qvart till två och två hvarenda dag, med undantag af lördagarne, då den store Salomon har helgdag, och söndagarne, då en stor del af den store Salomons kunder har helgdag. Men ni får skynda er, ty klockan är snart en qvart till två.
— Slipper man då icke in på börsen efter den tiden?
— Jo, nog gör man det. Men då får ni betala ett par schilling courant, min herre.
— Nå, än sedan?
— Än sedan? Är det icke mycket nog, det? ... Ack, det höres att ni icke är hamburgare, min herre. Då talade ni icke så.
»Portiern» skakade betänkligt på hufvudet, under det Gustaf Blom skrattande lemnade honom och styrde sina steg till Hamburgerbörs. När han nalkades platsen öfverraskades han af den stora mängd folk, som här strömmade tillsammans. Det var en hel folkvandring, och ju närmare han kom målet för sin vandring, desto starkare blef tilloppet.
Från alla gator och gränder, alla portar, stora
