och små dörrar skyndade manliga individer, unga och gamla, kraftfulla män och utlefvade gubbar eleganta herrar och vårdslösa sluskar, representanter af den finare handelsaristokratien och grofva karlar i tröja och med kroppsarbetarens kraftiga gestalt. Alla sträfvade de till samma mål. Alla skulle de besöka börsen. Alla lifvades de af samma brådska. Några sågo med ängsliga blickar på sina ur. De hade icke en enda minut att förlora. Andra knuffade sig fram genom trängseln, trampade grannarnes fötter och stötte sina armbågar obarmhertigt i deras sidor. Det gälde att icke blifva för långt efter, det gälde att komma först, tycktes det.
Öfver det sorl, som framkallades af denna menniskoström, då den bröt sina vågor mellan de höga husen och brusade oemotståndligt framåt, klingade en klockas gälla pinglande. Det var icke någon högtidlig storklocka, som med hemska klämtslag dånade vid ett gatuupplopp eller med mäktig malmtunga kallade menigheten till strid mot inkräktarne. Det var en helt anspråkslös, borgerlig hvardagsklocka, som med gäll och beskäftig ton ropade åt folket, att det borde taga tiden i akt, och folket ställde sig uppmaningen till efterrättelse. Tid är pengar, heter det i alla stora affärssamhällen. Börsklockan börjar ringa, då börsuret visar precis på ett och slutar på pricken en qvart derefter.
Då och då stannade en andtruten affärsman, drog ett djupt andetag och lyssnade ängsligt, om klockan ännu lät höra sig.
— God middag, herr Schreier! Hör ni klockan ännu?
— Ja, herr Fischer! Ännu ringer hon.
