och Gud vet om han icke äfven kännt hans tyngd på sitt bröst.
Gustaf Blom kom genast att tänka på sitt nattliga äfventyr efter första dagen i Hamburg. Han stannade derför och såg efter den bredaxlade mannen, liksom han ej heller släppte den fina, vackra fruntimmersgestalten ur sigte. Den sistnämnda sväfvade så lätt utför gränden, och det såg ut som om den grofva karlen i tröjan följde henne i spåren. Kunde väl de förutsväfvande, sylfidiska stegen hafva något som egde sammanhang med de efterföljande tunga arbetskarlsfötterna?
Han ville hafva reda på förhållandet, tyckte han, fastän han visst icke kunde göra för sig riktigt klart hvarför han önskade det. Och så vände han äfven sina steg nedåt gränden, hvilken var alldeles folktom, med undantag af de tvänne personer, som gingo framför honom. Det unga fruntimret skyndade med allt snabbare fjät framåt, och hon såg sig om ett par gånger, liksom hon fruktade att någon följde efter henne, tyckte Gustaf Blom. För hvarje gång hon blickade tillbaka, påskyndade den axelbreda kolossen äfven sina steg. Hon är bestämdt förföljd af det der odjuret, tänkte Gustaf Blom och blef alltmer öfvertygad att det var samme man, som bjudit honom på vattenpromenaden. I den öfvertygelsen beslöt Gustaf Blom att äfven gå fortare och icke släppa de bägge personerna ur sigte. Hans hjelp torde vara af nöden, menade han och tog ut stegen.
Han var dock alltför långt efter för att samtidigt med de förutskyndande hinna till slutet af gränden, hvarifrån skymtade en kanal eller s. k. Fleth,
